Umeå hamns historia

Isbrytarnas ankomst

De tjocka isarna på Bottenhavet skapade stora problem för de norrländska hamnarna med stillestånd under flera månader varje år. Därför ansåg till exempel SCA att den bästa hamnen för utskeppning av norrländska trävaror vore Göteborg.

Förändringen kom när den nytillträdde Generaldirektören för Sjöfartsverket tillträdde 1955. Han insåg de norrländska hamnarnas värde och beslutade att nya isbrytare skulle byggas. Detta innebar ett gigantiskt lyft för hamnen efter att Sjöfartsverket öppnat Bottenviken för året runt-trafik.

Beslutet fick SCA-chefen Eje Mossberg att våga satsa på utskeppning från norrländska hamnar och bygga tre fartyg för den frakten, Tunadal, Holmsund och Munksund.

Stor expansion av hamnen

Dessa två beslut var början på den stora expansionen av hamnen med muddring och nya utfyllnadsområden. 1957 började oljehamnen vid Stormskär byggas och invigdes ett år senare.

Mellan 1959 och 1964 byggdes 366 meter torrlastkajer med ett vattendjup på 9,2 meter. På land byggdes nya bunkerförråd och ett nytt provisoriskt färjeläge stod klart vid Hillskär. Två år senare invigdes det färdigbyggda färjeläget med 70 meter kaj.

Färjetrafik med anor mellan Umeå och Vasa

Färjetrafiken med Vasa hade en lång tradition, sedan 1839 har trafiken varit i gång med korta undantag. Efter andra världskriget startade reguljär trafik två gånger i veckan och sedan 1962 kom dagliga turer som från året därefter blev året runt-trafik.

Från att initialt varit främst persontrafik växte nu utbudet av godstransporter i öst-västlig riktning med färjor som Wasa Express och Fenno Express.

En kraftig expansion av Umeå hamn

Det stora lyftet kan bäst redovisas i såväl tonnage som ekonomi:

Hamnen hade nu också fått två foderfabriker, Lantmännen och Fodercentralen.

En ny hamn anläggs

Under slutet av 1800-talet växte storleken på fartygen och den dåvarande hamnens vattendjup räckte inte riktigt till. Tankarna på en ny hamn växte därför fram och 1919 köpte Umeå kommun ett hamnområde vid Vedkasudden om 12,9 hektar från dåvarande Holmsundsbolaget (senare SCA) för 150 000 kronor. Att planerna var stora för den nya hamnen redan tidigare visar köpet av Hillskären redan 1915. Området som omfattade 12,7 hektar och 10 hektar vattenområde såldes av Grosshandlaren Helge Bäcklund för 15 000 kronor.

1923 stod 340 meter kaj klar med 6-7 meters vattendjup och kranar på 2,5 respektive 6 tons lyftkapacitet.

Genom köpet av Stormskär 1928 som låg mellan hamnen och Hillskär skapades en sammanhållen yta. Stormskär omfattade fem hektar och 10 hektar vattenområde och kostade 150 000 kronor.

Expansion i hamnen

Åren 1949-50 ersattes den gamla träkajen med en betongkaj, nya kranar inköptes och järnvägsspår byggdes.

När Umeå 1837 fick reguljära ångbåtsförbindelser med Stockholm uppstod problem att nå hamnen i Umeå. De större båtarna fick helt enkelt ankra utanför Holmsund.

Genom industrialiseringen hade emellertid träindustrin gjort sitt intåg vid kusten genom ångsågarna. I Holmsund byggdes två ångsågar, Holmsunds och Sandviks ångsågar.

De använde sig av den djupa viken i Västerfjärden, Djupvik, som utlastningshamn och i takt med att skeppen storlek växte utvecklades här en betydande hamnverksamhet.

När Umeå uthamn (nuvarande hamn) började anläggas 1919 minskades verksamheten succesivt för att sedan ersättas med Umeå uthamn.

Planerad flytt till Storsandskär

Landhöjningen fortsatte att ställa till det för Umeås hamnar. Redan i början av 1800-talet hade älven på sina ställen blivit så grund att de större båtarna inte kunde använda Umeå hamn. Då föddes tanken på en ny hamnfärd nedströms. I slutet av 1800-talet ville man flytta hamnen till Storsandskär dit både hamn och skiljeställe för flottningen skulle flyttas.

Planerna var så långt gångna att en uppgörelse om uppköp av mark från Teg byamän inletts och beslut togs om att bygga ny järnväg.

Ganska snart upptäckte man emellertid att kostnaderna för muddring skulle bli allt för stora och trots att järnvägen redan byggts så lades planerna ned.

Umeå blir stad och hamnen flyttas åter

I samband med att Gustaf II Adolf grundade Umeå stad 1622 tog hamnen ytterligare ett steg mot havet och anlades strax nedströms nuvarande Tegsbron. Detta skall dock ses med en viss reservation då ”hamnen” initialt bestod av ett antal lastageplatser på båda sidor av älven.

Första stora kajen anläggs

Fram till den stora stadsbranden 1888 hade de olika handelshusen egna magasin och bryggor. Efter branden gick handelshusen samman och byggde gemensamt von Ahnska magasinet, Hamnmagasinet, Tullmagasinet och en gemensam kaj, dagens Skeppsbron.

Storhetstiden för hamnen inleddes när Umeå fick så kallad stapelstadsrätt, alltså rätt att driva import och export.

Handelsvaror

En stor del i framgången stod tjäran för. Tjäran användes i första hand som träimpregnering på båtar och fartyg. Västerbotten var ledande producent av tjära varför den också var en länets största exportprodukter. Toppåret 1906 utskeppades 33 000 tunnor.

Tjäran var en viktig sidoinkomst för länets bönder och tjärtunnorna staplades vid Tjärhovet som initialt låg öster om handelskajerna men flyttade 1878 över på Tegssidan då risken för brand var överhängande.

Skeppsvarven

Intill älven fanns också en rad skeppsvarv som försåg handelshusen med skepp. Även skeppsvarven flyttades samma år som Tjärhovet över på Tegssidan och av samma skäl.

1875 hade Umeå 53 egna skepp, av vilka 43 gick utrikes.

Umeå sockens hamn på Backen

Det vi idag benämner som Kyrkhamnen, strax nedströms Backens kyrka, har förmodligen aldrig hetat just det utan nämns i historiska skrifter enbart som Hamnen eller Umeå sockens hamn. Platsen var tidigt använd som passage över älven. Här var älven inte så bred som nedström och strömmen inte så strid som uppström. Här kunde människor fraktas över med båt och djuren kunde simma över.

I mötet med kustvägen inåt landet blev Backen en naturlig handelsplats.

Storbönderna och handeln

Marken längs älven var bördig och bönderna började tidigt att göra handelsresor, i första hand till Stockholm. Storhetstiden för denna handel var under 1500-1600-talet där en ny samhällsklass, storbönderna, växte fram.

Tanken var också att här skulle en ny stad växa fram enligt beslut av kung Johan III, men svalt intresse fick ”staden” att dö ut efter sex år.

Då började också hamnens goda läge försämras i takt med landhöjningen och staden och dess hamn fick ett nytt läge nedströms den uppstådda Ytterhiskeforsen.

Handelsplats på järnåldern

Forskningen visar att Umeälven ända från järnåldern (500 fk-1050 ek) var seglingsbar ändå upp till Baggböleforsarna. Den hanseatiske köpmannen Könik Skarlakan bytte 1346 till sig en stor egendom från kyrkan och hade då ett behov av hamn.

Samma behov hade hans namne (och enligt forskare släkting) Könik Olsson som tvåhundra år senare från sin gård i byn Baggböle idkade handel med sydsvenska städer och Tyskland.

Baggböle som havsvik

Exakt var denna (som kan ha varit två) hamn verkligen låg är inte fullt vederlagt trots intensiva undersökningar. Det mest troliga är att det tidigare fanns en uteroderad halvcirkelformad utvidgning av älven omedelbart nedanför där Notvarpsbron nu ligger. Geologiska mätningar visar nämligen att här var en havsvik ända in på 1600-talet.