Umeå hamn 1940

Umeå hamns historia

Umeå hamn har en lång och spännande historia. Faktum är att hamnen på sin nuvarande plats etablerades först 1919, före dess har den legat på flera ställen längs med Umeåälven. Den första hamnen etablerades på medeltiden och låg vid Baggböle, uppströms Umeåälven. På grund av landhöjningen har Umeå hamn sedan vandrat ut mot havet.

Ta del av filmen om Umeå hamns resa mot havet:

Umeå hamn genom tiden

Behovet att kunna frakta såväl personer som varor längs vattenvägarna har funnits ända sedan vi människor började kommunicera med varandra. Handelsplatser växte fram på platser med goda möjligheter till transporter över vattnen.

Hamnarna i Umeå har även de följt älven ner till, och numera även över, havet till Vasa.

Den äldsta hamnen med riktigt känt läge är Kyrkhamnen vid Backens kyrka, men äldst är den faktiskt inte. Forskarna är övertygade om att det redan på medeltiden fanns en hamn strax nedanför de mäktiga forsarna vid Baggböle.

Isbrytarnas ankomst

De tjocka isarna på Bottenhavet skapade stora problem för de norrländska hamnarna med stillestånd under flera månader varje år. Därför ansåg till exempel SCA att den bästa hamnen för utskeppning av norrländska trävaror vore Göteborg.

Förändringen kom när den nytillträdde Generaldirektören för Sjöfartsverket tillträdde 1955. Han insåg de norrländska hamnarnas värde och beslutade att nya isbrytare skulle byggas. Detta innebar ett gigantiskt lyft för hamnen efter att Sjöfartsverket öppnat Bottenviken för året runt-trafik.

Beslutet fick SCA-chefen Eje Mossberg att våga satsa på utskeppning från norrländska hamnar och bygga tre fartyg för den frakten, Tunadal, Holmsund och Munksund.

Stor expansion av hamnen

Dessa två beslut var början på den stora expansionen av hamnen med muddring och nya utfyllnadsområden. 1957 började oljehamnen vid Stormskär byggas och invigdes ett år senare.

Mellan 1959 och 1964 byggdes 366 meter torrlastkajer med ett vattendjup på 9,2 meter. På land byggdes nya bunkerförråd och ett nytt provisoriskt färjeläge stod klart vid Hillskär. Två år senare invigdes det färdigbyggda färjeläget med 70 meter kaj.

Färjetrafik med anor mellan Umeå och Vasa

Färjetrafiken med Vasa hade en lång tradition, sedan 1839 har trafiken varit i gång med korta undantag. Efter andra världskriget startade reguljär trafik två gånger i veckan och sedan 1962 kom dagliga turer som från året därefter blev året runt-trafik.

Från att initialt varit främst persontrafik växte nu utbudet av godstransporter i öst-västlig riktning med färjor som Wasa Express och Fenno Express.

En kraftig expansion av Umeå hamn

Det stora lyftet kan bäst redovisas i såväl tonnage som ekonomi:


1950

1978

Inkomster

274 000 kr

10 498 000 kr

Tonnage

234 614 ton

1 299 461 ton

 

Hamnen hade nu också fått två foderfabriker, Lantmännen och Fodercentralen.

En ny hamn anläggs

Under slutet av 1800-talet växte storleken på fartygen och den dåvarande hamnens vattendjup räckte inte riktigt till. Tankarna på en ny hamn växte därför fram och 1919 köpte Umeå kommun ett hamnområde vid Vedkasudden om 12,9 hektar från dåvarande Holmsundsbolaget (senare SCA) för 150 000 kronor. Att planerna var stora för den nya hamnen redan tidigare visar köpet av Hillskären redan 1915. Området som omfattade 12,7 hektar och 10 hektar vattenområde såldes av Grosshandlaren Helge Bäcklund för 15 000 kronor.

1923 stod 340 meter kaj klar med 6-7 meters vattendjup och kranar på 2,5 respektive 6 tons lyftkapacitet.

Genom köpet av Stormskär 1928 som låg mellan hamnen och Hillskär skapades en sammanhållen yta. Stormskär omfattade fem hektar och 10 hektar vattenområde och kostade 150 000 kronor.

Expansion i hamnen

Åren 1949-50 ersattes den gamla träkajen med en betongkaj, nya kranar inköptes och järnvägsspår byggdes.

 

Umeå uthamn (idag Norra kajen)

Umeå uthamn (idag Norra kajen)

När Umeå 1837 fick reguljära ångbåtsförbindelser med Stockholm uppstod problem att nå hamnen i Umeå. De större båtarna fick helt enkelt ankra utanför Holmsund.

Genom industrialiseringen hade emellertid träindustrin gjort sitt intåg vid kusten genom ångsågarna. I Holmsund byggdes två ångsågar, Holmsunds och Sandviks ångsågar.

De använde sig av den djupa viken i Västerfjärden, Djupvik, som utlastningshamn och i takt med att skeppen storlek växte utvecklades här en betydande hamnverksamhet.

När Umeå uthamn (nuvarande hamn) började anläggas 1919 minskades verksamheten succesivt för att sedan ersättas med Umeå uthamn.

Djupviks hamn

Djupviks hamn

Planerad flytt till Storsandskär

Landhöjningen fortsatte att ställa till det för Umeås hamnar. Redan i början av 1800-talet hade älven på sina ställen blivit så grund att de större båtarna inte kunde använda Umeå hamn. Då föddes tanken på en ny hamnfärd nedströms. I slutet av 1800-talet ville man flytta hamnen till Storsandskär dit både hamn och skiljeställe för flottningen skulle flyttas.

Planerna var så långt gångna att en uppgörelse om uppköp av mark från Teg byamän inletts och beslut togs om att bygga ny järnväg.

Ganska snart upptäckte man emellertid att kostnaderna för muddring skulle bli allt för stora och trots att järnvägen redan byggts så lades planerna ned.

Umeå blir stad och hamnen flyttas åter

I samband med att Gustaf II Adolf grundade Umeå stad 1622 tog hamnen ytterligare ett steg mot havet och anlades strax nedströms nuvarande Tegsbron. Detta skall dock ses med en viss reservation då ”hamnen” initialt bestod av ett antal lastageplatser på båda sidor av älven.

Första stora kajen anläggs

Fram till den stora stadsbranden 1888 hade de olika handelshusen egna magasin och bryggor. Efter branden gick handelshusen samman och byggde gemensamt von Ahnska magasinet, Hamnmagasinet, Tullmagasinet och en gemensam kaj, dagens Skeppsbron.

Storhetstiden för hamnen inleddes när Umeå fick så kallad stapelstadsrätt, alltså rätt att driva import och export.

Handelsvaror

En stor del i framgången stod tjäran för. Tjäran användes i första hand som träimpregnering på båtar och fartyg. Västerbotten var ledande producent av tjära varför den också var en länets största exportprodukter. Toppåret 1906 utskeppades 33 000 tunnor.

Tjäran var en viktig sidoinkomst för länets bönder och tjärtunnorna staplades vid Tjärhovet som initialt låg öster om handelskajerna men flyttade 1878 över på Tegssidan då risken för brand var överhängande.

Skeppsvarven

Intill älven fanns också en rad skeppsvarv som försåg handelshusen med skepp. Även skeppsvarven flyttades samma år som Tjärhovet över på Tegssidan och av samma skäl.

1875 hade Umeå 53 egna skepp, av vilka 43 gick utrikes.

Umeå sockens hamn på Backen

Det vi idag benämner som Kyrkhamnen, strax nedströms Backens kyrka, har förmodligen aldrig hetat just det utan nämns i historiska skrifter enbart som Hamnen eller Umeå sockens hamn. Platsen var tidigt använd som passage över älven. Här var älven inte så bred som nedström och strömmen inte så strid som uppström. Här kunde människor fraktas över med båt och djuren kunde simma över.

I mötet med kustvägen inåt landet blev Backen en naturlig handelsplats.

Storbönderna och handeln

Marken längs älven var bördig och bönderna började tidigt att göra handelsresor, i första hand till Stockholm. Storhetstiden för denna handel var under 1500-1600-talet där en ny samhällsklass, storbönderna, växte fram.

Tanken var också att här skulle en ny stad växa fram enligt beslut av kung Johan III, men svalt intresse fick ”staden” att dö ut efter sex år.

Då började också hamnens goda läge försämras i takt med landhöjningen och staden och dess hamn fick ett nytt läge nedströms den uppstådda Ytterhiskeforsen.

Handelsplats på järnåldern

Forskningen visar att Umeälven ända från järnåldern (500 fk-1050 ek) var seglingsbar ändå upp till Baggböleforsarna. Den hanseatiske köpmannen Könik Skarlakan bytte 1346 till sig en stor egendom från kyrkan och hade då ett behov av hamn.

Samma behov hade hans namne (och enligt forskare släkting) Könik Olsson som tvåhundra år senare från sin gård i byn Baggböle idkade handel med sydsvenska städer och Tyskland.

Baggböle som havsvik

Exakt var denna (som kan ha varit två) hamn verkligen låg är inte fullt vederlagt trots intensiva undersökningar. Det mest troliga är att det tidigare fanns en uteroderad halvcirkelformad utvidgning av älven omedelbart nedanför där Notvarpsbron nu ligger. Geologiska mätningar visar nämligen att här var en havsvik ända in på 1600-talet.

Umeå som logistiskt nav

Hamnarna i Umeå och Vasa - en global mötesplats

Norra Sverige och Finland, eller Umeå och Vasa, brukar sällan räknas som centrala platser i världen. Men i mötet mellan syd och nord samt öst och väst ligger Umeå och Vasa i en optimal skärningspunkt. Här möts vägarna, och varuflödena, i nord-sydlig riktning med dem i öst-västlig. Få platser har som städerna transportleder till såväl Atlanten som Östeuropa och Asien.

I en global värld, där kommunikationerna är så viktiga, kan städerna tillsammans erbjuda en bred palett av transportalternativ via vatten, väg, järnväg och flyg tillsammans med infrastruktur och service för att kombinera dessa alternativ till en effektiv transportkedja.

Kortaste vägen mellan Sverige och Finland

I denna palett utgör hamnarna i Umeå och Vasa viktiga och centrala pusselbitar. Tillsammans utgör de båda hamnarna den kortaste sjövägen mellan Sverige och Finland och därmed en effektiv bro mellan öst och väst. I Umeå hamn möter sjötransporterna nya möjliga transportvägar på land eller i luften.

Investeringar i hamnen då och idag

Just nu pågår ett intensivt arbete i Umeå hamn för att ta tillvara på och ytterligare utveckla de goda förutsättningarna vårt gynnsamma geografiska läge ger.

En blick i historieböckerna visar att investeringar i hamnen gett goda effekter i en positiv utveckling. När Bottenviken öppnades för sjötrafik året om i slutet av 50-talet fick hamnen ett stort lyft tack vare modet att genomföra stora tillbyggnader och investeringar i verksamhetsytor för lager. På 30 år nästan 50-dubblades hamnens intäkter.

Genom de stora investeringarna på 1,4 miljarder kronor som nu genomförs görs hamnen redo för nästa stora lyft. Ett lyft som möjliggörs genom att anpassa hamnen för den globala utveckling som transportsektorn nu genomgår.

Effektiva och klimatsmarta transporter

Den globala handeln ställer nya krav på transportalternativen. De långa transporterna kräver stora volymer medan de kortare bildar ett finmaskigt nät. Det innebär att flera transportalternativ med smidiga övergångar mellan dem krävs. Behovet brukar benämnas intermodala transportkedjor.

För vår regions del kan till exempel lokalt producerat gods först fraktas med lastbil för att sedan omlastas till järnväg eller sjö. För inkommande gods blir kravet det motsatta. Stora volymer kommer till sjöss och behöver omlastas till järnväg eller lastbil.

För att klara detta krävs effektiva nav, eller noder, där omlastningarna kan ske. Nav som kan erbjuda alla de farvägar som krävs, tillsammans med en effektiv organisation på plats för att klara omlastningarna.

Umeå - ett logistiskt nav där alla transportslag möts

I Umeå finns alla alternativen, hamnen, Europavägarna E4 och E12, tillsammans med ett välutvecklat järnvägsnät med stambanan genom Norrland, Botniabanan och den planerade Norrbotniabanan som binder samman isfria hamnar i Atlanten med Östersjön samt flyget. Genom samarbetet med Vasa binds nätet också samman med den finska nätverket som öppnar passager mot öst.

Umeå hamns nästa stora lyft - projekt Nordporten

Den utveckling som sker i Umeå hamn stärker positionen som nav genom utbyggnaden av nya färjeterminalen och den nya färjan som stärker transportvolymen rejält tillsammans med den nybyggda järnvägsterminalen. Stora nya verksamhetsytor ökar lagerkapaciteten och skapar möjlighet för etablering av nya aktörer och verksamheter.

I nästa steg byggs den inre hamnen om för att klara såväl större volymer som en effektiv hantering av gods. Utvecklingen har dessutom genom alla år gått mot allt större fartyg varför farleden och hamn ytterligare stärker de vattendjup som krävs.

Hamnen har en viktig roll för industriboomen i norra Sverige

Just nu sker en intensiv grön industriell utveckling i regionen, en utveckling som är helt beroende av goda transportmöjligheter. Samtidigt ställs stora krav på att denna utveckling sker på ett hållbart sätt. Ett väl anpassat transportsystem där varje led skapar minst möjliga klimatpåverkan bidrar till att gröna industriella utvecklingen blir grön i alla dess led.

Genom hamnens centrala position i denna så viktiga kommunikation så är en investering i hamnen inte enbart en investering för hamnen utan för Umeå, för norra Sverige och för dess näringsliv.